Anonyma berättelser från människor som valt att dela sin röst.
Den här sidan är en del av mitt projekt Röda Bänken och min cykelresa mellan Vadstena och Luleå.
Här samlar jag anonyma röster från människor som valt att dela en tanke, en känsla eller en del av sin berättelse – allt för att lyfta samtal om psykisk hälsa, ensamhet och det vi bär på inom oss.
Alla röster som publiceras här delas med personens godkännande.
Bakom varje ord finns en människa som valt att bli hörd.
Tack till dig som delar. Tack till dig som lyssnar.
”Livet går i alla regnbågens färger”
Kvinna, 68 år
Vackert att få möjligheten att dela tankar med andra. Livet går i alla regnbågens färger – och det får/ska/kan vara så.
Lev vidare – andas igenom de mörkare dagarna, timmarna eller minutrarna – det släpper efter oftast när man fått prata med någon. Har man ingen att prata med – skriv här.
Det blir bra. Kärlek.
Tack!
Lev vidare – andas igenom de mörkare dagarna, timmarna eller minutrarna – det släpper efter oftast när man fått prata med någon. Har man ingen att prata med – skriv här.
Det blir bra. Kärlek.
Tack!
”Vi sörjer en man som valt att gå”
Tvåbarnsmamma, 42 år
En dikt jag sakta värkat fram efter att jag blev mamma:
Vi delar stad, vi delar samma torg,
men jag bär på en tung, dubbelbottnad sorg.
För flickan i mig som du lämnade kvar,
och för mina barn som aldrig får chans till sin moders far.
Det knyter sig i magen när jag ser din skepnad och rygg.
En vuxen kvinna som aldrig blev trygg.
Men tyngst för mig är blicken i mina barns ögon blå.
Där bor du som en tystnad, en vålnad, en levande grå.
Ärligt vore det så mycket enklare om du vilade i jord,
då fanns en förklaring, en grav att gå till och inga ord.
Nu sörjer vi en man som valt att gå,
förbi sina egna, som om vi var luft och aldrig vill oss nå.
Vi delar stad, vi delar samma torg,
men jag bär på en tung, dubbelbottnad sorg.
För flickan i mig som du lämnade kvar,
och för mina barn som aldrig får chans till sin moders far.
Det knyter sig i magen när jag ser din skepnad och rygg.
En vuxen kvinna som aldrig blev trygg.
Men tyngst för mig är blicken i mina barns ögon blå.
Där bor du som en tystnad, en vålnad, en levande grå.
Ärligt vore det så mycket enklare om du vilade i jord,
då fanns en förklaring, en grav att gå till och inga ord.
Nu sörjer vi en man som valt att gå,
förbi sina egna, som om vi var luft och aldrig vill oss nå.