Ebba och styrkan i det lilla
För några dagar sedan hyllade vi Ebba Andersson för att hon reste sig upp efter att ha fallit under stafetten. 💛
Hennes kamp påminner oss om att styrka inte alltid handlar om prestation, medaljer eller att alltid lyckas. Ibland handlar styrka om att våga ta små steg, även när det känns som om allt går emot en.
Jag har själv varit där.
Dagen som förändrade allt
Den 11 juni 2008 satt jag med en lapp i handen, som min fru Maria hade gett mig. På den stod 11 juni 13:00. En tid hos en samtalsterapeut.
Jag ville inte gå. Jag tänkte att jag inte hade några problem, att inget skulle hjälpa. Ändå satte jag mig i bilen och åkte dit.
Två dagar senare, den 13 juni 2008 rasade allt. Jag ramlade ihop på köksgolvet. Alla känslor jag burit på under många år bara sköljde över mig som en flodvåg. Ångesten, sorgen, frustrationen – allt jag försökt hålla inne kom ut samtidigt.
Efter lång stund samlade jag mod och ringde min chef för att berätta att jag inte kunde komma till jobbet. Det var ett litet steg, men det blev början på min vandring tillbaka till livet.
I den stunden kände jag mig ensam, men stark. Även om jag hade stöd runt omkring – min familj, vänner, terapeuter – var det jag som tog steget. Beslutet var mitt. Ingen annan kunde göra det åt mig.
”Ibland är det första steget osäkert och ensamt – men modet finns ändå. 💛”
Röda Bänken – platsen för eftertanke
Röda Bänken är för mig en plats för reflektion och eftertanke. Den påminner mig om alla små steg, allt mod och allt stöd som gjort det möjligt att fortsätta, även när vägen känts tung och ensam.
Åren som följde var inte lätta. Ibland tog jag steg framåt, ibland kändes det som om jag stod still. Små handlingar, små beslut, var det som byggde styrka.
Jag lärde mig att mod inte alltid är något storslaget – ibland är det att kliva upp ur sängen, att ringa ett samtal, eller att ge sig själv lov att känna smärta.
”Ibland är styrka att våga gå – även när det känns tungt. 💛”
Eken som symbol
Den 20 januari 2016 stod jag framför en ek täckt av rimfrost. Det var 16 minusgrader ute och luften gnistrade när jag åkte de fem milen dit.
Jag tvekade innan jag gav mig iväg – det var så kallt, och jag funderade på om jag skulle skjuta upp det till nästa dag. Men precis som den där junidagen 2008, när jag satte mig i bilen mot terapeuten, kände jag: nu eller aldrig. Väntar jag tills imorgon är rimfrosten borta, precis som att väntar jag med att ta steget mot förändring kan det vara för sent.
När jag stod där vid eken och kände rimfrosten mot grenarna, insåg jag hur mycket mod och styrka som samlats under alla små steg sedan 2008. Eken blev en symbol för allt jag vågat – ensam, men stark, precis som den i vinterns kyla.
Den påminde mig om att styrka inte alltid syns utåt – ibland är det modet att gå, att fortsätta, att våga ta nästa steg.
”Modet att ta steget är ditt eget – men du behöver inte vara ensam. 💛”
Att resa sig upp
Att resa sig upp handlar inte om att aldrig falla. Det handlar inte om att alltid orka eller att alltid lyckas.
Det handlar om att våga ta första steget, även när det känns tungt.
Att våga be om hjälp, ta emot den – och fortsätta skriva ett nytt kapitel i livet, sida för sida.
Ebba visade oss nyligen hur kraftfullt det är att resa sig – att inte ge upp trots att det ser hopplöst ut. Jag tror att vi alla kan resa oss, med rätt hjälp, stöd och mod. Och ibland börjar det med bara ett litet steg. 💛
När jag tittar tillbaka på den där dagen i juni 2008, på köksgolvet, och på eken i rimfrost 2016, ser jag samma princip: modet att agera, trots rädslan, trots ensamheten. Det är modet som gör skillnaden.
Vad tror du behövs för att våga ta det första steget? 💛