Under veckan möter jag många människor och tankar.
I slutet av veckan stannar jag upp och tar med mig ett av dessa möten på en promenad.
Det här är min reflektion – du är välkommen att läsa, eller bara sitta bredvid en stund.
I torsdags ringde jag och beställde en ny klipptid. Jag var på lite dåligt humör just då, men ville ändå klippa mig på fredagen. Frisören, en kille i grannkommunen, har jag gått till i flera år, ungefär var femte vecka.
När han svarade i telefon möttes jag av ett glatt:
”Hej Richard! Vill du bara klippa dig, eller vill du ta skägget också?”
Han har tidigare berättat att han sparar alla stamkunders namn i sin telefon, med en liten notering om vad de brukar göra. På mig står det: Richard – alltid klipp, skägg ibland. På så sätt vet han direkt vem som ringer och kan bemöta mig personligt, utan att fråga.
Jag märkte hur hans bemötande direkt vände mitt humör. Plötsligt kändes allt lite lättare.
När jag kom dit på fredagen var han precis som vanligt: glad, skämtsam och varm. Efter klippningen bestämde jag mig för att ta med kameran och gå en sväng.
Bänkarna längs strandpromenaden gapade tomma; det var kallt och snön yrde. Nere vid Motala hamn ligger målet för Vätternrundan. Jag mindes alla gånger jag rullat in under målportalen efter att ha avverkat 31,5 mil tillsammans med vänner. Ibland har vi burit varandra, ibland har vi blivit burna – men vi har alltid gjort något stort tillsammans.
Jag behövde hitta en plats att sitta en stund, helst inomhus, eftersom jag väntade ett telefonsamtal med min PT inför sommarens cykelutmaning. Biblioteket var stängt, så jag gick upp mot gallerian.
På vägen stod några A-lagare i en busskur och drack öl, något jag sett dem göra tidigare på vintern. På sommaren sitter de ofta i parken, men gallerian är nog inte deras plats.
Inne i gallerian hittade jag en bänk och satte mig. På bänken bredvid satt en man och tittade i sin telefon, lite längre bort en annan man ensam vid fönstret över torget. Jag tog mitt samtal, som handlade om cykelutmaningen och vilken hjälp jag kan behöva för att lyckas.
Tankarna vandrade tillbaka till alla gånger jag cyklat in på målrakan vid Vätternrundan. Jag fortsatte min promenad upp mot Vanjas grav. Vanja var en vän som avled i cancer för fem år sedan. Hon stod alltid och delade ut medaljer på Vätternrundan mellan klockan 12 och 16. Jag var ofta tidigare i mål och hann därför aldrig få medaljer av henne.
Hon tyckte det var så tråkigt att alltid missa mig,
så hon föreslog att jag skulle skicka ett sms när vi hade ca 5 mil kvar.
Då hann hon ner till målrakan och ge mig min medalj.
Jag minns en morgon när klockan var strax innan 05:00 och jag skickade sms:et. Hon svarade:
”Heja, heja. Då ses vi snart.”
Och som alltid stod hon där och väntade med medaljen. Även efter att hon gått bort känns det som att hon fortfarande är där när jag når målrakan.
Jag blev hungrig och hade några timmar innan jobbet, så jag åkte tillbaka till Vadstena och tog en macka på mitt stammisfik Hamilton. Där satt en kille med sin hund Kenzo som jag känner. Kenzo brukar alltid få köttbullar av tjejerna i fiket när han kommer dit. Men idag låg han och sov. Killen och jag bytte några ord och återgick sedan till våra egna stunder.
Min lediga tid var slut och det var dags att åka till jobbet, ett fritids där jag försöker se varje barn varje dag. För vissa räcker det med ett enkelt:
”Hej Pelle!”
Andra behöver mer bekräftelse för att känna sig sedda. Ibland lyckas jag, ibland inte – men bara försöket gör skillnad, tänker jag.
Att bli sedd är något enkelt men kraftfullt. Det kan ge en känsla av att vara viktig, av att höra till, och av att ens närvaro betyder något. När någon verkligen ser oss, även i små vardagliga möten, kan det väcka glädje, trygghet och mod att fortsätta – precis som det gjort för mig den här veckan.