Jag är egentligen en social person.
Jag tycker om människor, samtal och sammanhang.
Men ibland finns det en annan längtan som tar plats – att få vara för mig själv och göra det jag själv vill, utan att behöva förklara varför.
”Ibland behöver jag bara gå bredvid mig själv.”
När den känslan kommer brukar jag åka till Stockholm. Min fru jobbar här och vi har boende, vilket gör det enkelt. Ofta åker hon hem igen, just för att jag ska få den där tiden som bara är min. Det är inget avståndstagande. Snarare en förståelse för att egentid också är en del av att må bra.
Den här helgen åkte jag upp för att se en fotoutställning där några av mina bilder hänger. Jag valde att komma en dag tidigare. Inte för att hinna mer – utan för att hinna mindre.
Kameran var med, som alltid.
Jag hamnade i Gamla stan, som så ofta förr. Där behöver jag inte planera. Jag kan bara gå. Kvällen hade redan lagt sig när jag gav mig ut, och bilderna blev smala gränder där gatlyktor lyste upp mörkret. Tomma gator – men inte tomma på mening.
”Det finns alltid något ljus som visar vägen. Ibland är det andra som tänder det. Ibland måste jag själv göra det.”
Vid ett skyltfönster stannade jag till. Där inne satt en tjej på golvet och målade. Det verkade vara hennes ateljé. Hon var helt i sitt. För mig blev det ett tydligt tecken på något som ofta återkommer i Röda Bänken: det viktiga är inte vad vi gör, utan att vi gör något för vår egen skull.
Efter en stund blev jag hungrig, men kände mig inte färdig med kvällen. Restaurang kändes för stort. Ett café, däremot, fungerade. Jag satte mig med en macka och en kaffe. Bredvid mig satt en annan kille, också ensam. Vi pratade inte. Vi behövde inte.
Ett stilla delat ögonblick – ett sådant möte som inte kräver ord.
När jag satt där kom några sms som tog tag i mig. Tankar som gjorde mig ledsen och inte riktigt ville släppa. De följde med mig vidare på min vandring. Efter ett tag såg jag att Clara kyrka hade orgelmusik just då. Jag gick in och satte mig längst bak.
Framför mig satt kanske fyrtio personer. Vissa ensamma, andra två och två. Alla tysta. Alla lyssnande.
På något sätt kändes det som att vi hörde ihop. Som om vi alla satt där av samma anledning – för eftertanke, för vila, för att få sitta ner en stund.
”En bänk. Ett rum. Ett gemensamt andetag.”
Innan jag gick tände jag ett ljus, och släppte tankarna vidare då jag inte kunde göra något åt dem just här och nu.
Lite senare stannade jag för att ta en bild. Då kom en kille fram och frågade om jag kunde ta ett foto på honom och hans tjej. Jag tog några bilder, vi log, sa tack och gick vidare. Vi blev ingenting mer för varandra – och ändå var det ett möte som stannade kvar.
Nu började det bli sent och jag kände mig klar att gå hem. Vid sidan av vägen såg jag två tjejer bädda upp sina sängar på gatan för natten. Det högg tag i mig. Skuldkänslan kom. Min dag, som jag skapat för att må bra, ställd mot deras verklighet.
Samtidigt visste jag något annat också:
om jag inte tar hand om mig själv, kan jag heller inte finnas för andra.
Och jag behöver inte rädda världen just i kväll.
Jag gick vidare genom Humlegården.
Tog en bild på en bänk som lystes upp av en gatlampa.
När jag tittade närmare såg jag att någon ensam hade suttit där tidigare – snön var bortskottad på ena delen. Ett litet tecken på någon annans närvaro, ett tyst möte som inte längre syntes men ändå fanns kvar.
En hund sprang fram mot mig, och efter kom en äldre man. Jag frågade om jag fick hälsa. Hon hette Nala, en femårig jaktlabrador. Vi pratade en stund, sedan gick vi vidare åt varsitt håll.
Innan jag kom hem köpte jag godis och en pizza. Små saker. Men också ett sätt att markera att dagen fick vara klar nu.
När jag tänker tillbaka på den här dagen slår det mig hur mycket Röda Bänken också handlar om detta:
att våga stanna upp.
att sätta sig ner – ibland bokstavligt, ibland inombords.
att göra små saker för sin egen skull, utan skuld.
”Det behöver inte vara stort. Det kan vara en promenad. En bild. En bänk i ljuset. Ibland är det just de stunderna som ger oss kraft att möta både oss själva och andra igen.”
”Vilka små stunder ger dig plats att må bra –
bara för din egen skull?”