”En reflektion från en vanlig dag på ett café”
När ett möte inte blir av
För ett tag sedan lade jag ut en förfrågan på Facebook där jag sökte människor som gör saker för andra i det tysta. Jag fick några svar, men av olika anledningar ledde det inte vidare till några planerade möten.
Det fick mig att stanna upp. Inte i besvikelse – utan i eftertanke.
Vad menar vi när vi säger “möte”?
Ofta tänker vi på ett möte som något planerat. En tid. En plats. Ett uttalat syfte.
Och visst är det ett möte. Men när jag tänker lite längre inser jag att det är så mycket mer än så.
En ledig stund
Jag hade idag en ledig tid på ungefär en och en halv timme innan jobbet. Jag bestämde mig för att gå till ett café i stan – mest för att slå ihjäl tid och kanske skriva ner några tankar.
När jag kom in satt två personer där som jag känner igen väl. Vi är inte direkt bekanta som umgås, men vi har känt till varandra i många, många år genom samma platser och sammanhang.
Jag tänkte sätta mig för mig själv med min dator när en av dem sa:
“Du får sitta här och fika med oss om du vill.”
Sagt och gjort.
Vi satt tillsammans kanske trettio minuter innan de behövde gå vidare. Men de där trettio minuterna hann väcka mycket hos mig.
Att bjuda in någon, trots att man vet att tiden är knapp. Att säga: jag vill gärna dela den här lilla stunden med dig.
För mig säger det mycket.
Trettio minuter som stannar kvar
Under den korta fikastunden pratade vi både om gamla minnen och om lite mer allvarliga saker.
Inget stort. Inget dramatiskt.
Men tillräckligt för att sätta igång tankar.
Ett möte till – på avstånd
När de hade gått tog jag en bild och skickade till en vän som jag förr brukade fika med på samma café. Hon svarade direkt – med en bild tillbaka.
Hon satt på ett café hon också och ritade, precis som hon brukade göra innan hon flyttade.
Vi bytte några rader.
Och jag blev oväntat glad. På något sätt kändes det som att vi fikade tillsammans, trots avståndet.
Och så ett tredje
En stund senare plingade det till i dörren. En person kom in, men jag såg först inte riktigt vem det var eftersom solen speglade sig i fönstret.
Hon sa ett igenkännligt:
“Hej!”
Det var en gammal kollega från ett tidigare jobb. Vi pratade några minuter innan hon gick vidare.
Tre möten på en och en halv timme
När jag satt kvar där slog det mig:
På en och en halv timme – som egentligen bara skulle fyllas med väntan – hade jag haft tre möten.
Inget av dem planerat. Inget av dem bestämt i förväg.
Men alla betydde något.
Så… vad är ett möte?
Är det något vi bokar? Eller något som uppstår när vi vågar vara öppna för varandra – om så bara för några minuter?
Kanske är ett möte inte alltid något som ska bli en berättelse om vem.
Kanske är det ibland det som mötet väcker i oss som är det viktigaste.
Vad är ett möte för dig?
Jag är nyfiken på dina tankar.
En väldigt fin tanke tycker jag. De oplanerade mötena . De ska jag tänka mer på nu framöver . Det behövde jag påminnas om. De kan betyda mycket.
Tack för att du delar med dig av dina tankar.
Man har nog egentligen fler oplanerade möten än man tror under en dag. Många av dem betyder nog en hel del på olika sätt bara man tinnar upp och reflekterar över dem. <3.