För ett tag sedan fick jag möjligheten att hjälpa till ideellt hos Julänglar, en organisation som samlar in och delar ut julklappar och julmat till familjer som behöver det.
Det som berörde mig mest under veckan var inte antalet paket, inte logistiken, och inte ens omfattningen.
Det var känslan av hur många människor som behövs för att något ska fungera – och hur osynliga många av dem är.
Ingen gör allt här. Men alla gör något.
Någon köper en present.
Någon slår in den.
Någon märker upp den.
Någon delar ut den.
Var och en gör sin lilla del, ofta utan att veta vem mottagaren är. Ändå hänger allt ihop. Tar man bort en del, faller kedjan.
Jag tänkte på det när jag själv kände mig lite vilsen i början. Osäker på var jag passade in. Men ganska snabbt blev det tydligt: det finns ingen given plats. Det finns många. Och alla behövs.
Jag tänkte också på det när jag mötte familjerna. Bakom varje nummer finns ett liv. En vardag. En stol som kanske gapar tom. En jul som annars riskerar att bli väldigt tyst. Här möttes människor med respekt – inte som mottagare av välgörenhet, utan som människor.
Det som berörde mig mest var kanske inte glädjen, utan värdigheten.
Och mötet med mamman som kramade mig medan tårarna rann. Inte för paketen i sig – utan för vad de betydde för hennes barn. Att få känna sig som alla andra. Att ha något att berätta.
När veckan var slut och alla fack var tomma visste vi att något stort hade hänt.
Inte för att någon gjort allt.
Utan för att många gjort lite.
Det är lätt att underskatta sin egen betydelse.
Men den här veckan påminde mig om något viktigt:
I ett samhälle byggt på möten räcker det ofta att göra sin del.
/ Richard