Tvåbarnsmamma, 42 år
En dikt jag sakta värkat fram efter att jag blev mamma:
Vi delar stad, vi delar samma torg,
men jag bär på en tung, dubbelbottnad sorg.
För flickan i mig som du lämnade kvar,
och för mina barn som aldrig får chans till sin moders far.
Det knyter sig i magen när jag ser din skepnad och rygg.
En vuxen kvinna som aldrig blev trygg.
Men tyngst för mig är blicken i mina barns ögon blå.
Där bor du som en tystnad, en vålnad, en levande grå.
Ärligt vore det så mycket enklare om du vilade i jord,
då fanns en förklaring, en grav att gå till och inga ord.
Nu sörjer vi en man som valt att gå,
förbi sina egna, som om vi var luft och aldrig vill oss nå.