Det är kanske någon som har sett det – en nalle som sticker upp ur bakfickan när jag cyklar. Och undrat varför.
Det började när jag cyklade till Paris. Jag tog med mig en nalle som en symbol för min vän Mårten, som hade gått bort i cancer året innan. På något sätt kändes det som att han fick följa med.
Sedan dess har jag fortsatt. Inför varje cykelresa har jag skaffat en ny nalle, och den får samma kläder som jag har just det året. Varje gång har nallen fått representera någon – någon som betyder något för mig, någon som behöver lite extra stöd, någon som behöver bli sedd.
Den senaste längre resan jag gjorde, 2023, var annorlunda. Då fick nallen symbolisera mig själv. Jag hade haft en tuff tid bakom mig och självförtroendet hade börjat dala. Så den gången cyklade jag för mig, för att påminna mig själv om att jag duger.
Jag cyklade mellan olika städer och mötte människor som levde med psykisk ohälsa. Jag frågade vad de behövde för att må bra. Men någonstans handlade det nog lika mycket om mig – att försöka förstå vad jag själv behövde.
Sedan dess har det inte blivit någon långcykling. Men i år är det dags igen.
Och i år är nallen annorlunda. Den symboliserar inte en person, utan alla. Alla som behöver lite extra stöd. Alla som behöver känna sig värdefulla. Alla som behöver bli sedda.
Igår var första gången för i år som jag tog ut racern. Och igår fick också någon följa med. En vän som haft en tuff vecka och inte riktigt hade motivationen att ta sig ut själv. Hon cyklade kanske inte bredvid mig, men hon fanns med i bakfickan. Precis som Mårten gjorde en gång, och precis som många andra kommer att göra framöver.
Precis som vid Röda Bänken handlar det om samma sak – att någon ser, någon lyssnar, någon finns där.