Ibland träffar man personer i ett sammanhang som man helt plötsligt hamnar i, utan att det var planerat. Och ibland leder det mötet till att man får en vän för livet.
En sådan person är Sarah Keller. Jag träffade henne första gången 2018 när jag cyklade med Aron Andersson på hans resa genom Sverige. Vi kom från olika språk och kulturer, och jag ska erkänna – jag var lite rädd i början. Min engelska var inte den bästa, och jag oroade mig för att inte kunna uttrycka mig som jag ville. Men Sarah brydde sig inte om orden. Hon såg mig, lyssnade och förstod – inte bara med orden, utan med hjärtat. Åren gick och vi fortsatte att hålla kontakten
“Jag såg att någon verkligen lyssnade – det gav mig mod.”
2023 visade vi tillsammans mod på ett annat sätt, när vi gjorde Vadstena Triathlon. Efter cyklingen hade jag stumma ben, och under löpningen kände jag att jag inte skulle orka två varv. Jag sa till Sarah: ”Fortsätt springa så går jag.” Men hon envisades: vi skulle göra detta tillsammans.
När vi passerade Röda Bänken – platsen som synliggör psykisk ohälsa och påminner om att möten kan göra skillnad – bestämde jag mig för att fortsätta. Hand i hand passerade vi mållinjen, och tårarna kom. Det var en påminnelse om att man aldrig är ensam när någon står vid ens sida.
“Vi ska göra detta tillsammans – och vi klarade det.”
Hand i hand över mållinjen – ibland behövs bara någon som tror på dig.
Åren gick, och jag drömde om att hälsa på Sarah. För några år sedan fick jag för mig att jag skulle cykla ner till henne. Jag tränade, planerade och kom ganska långt. Men mitt mående blev sämre igen. Självförtroendet försvann. Resan blev aldrig av.
Drömmen fanns ändå kvar.
Men när jag inte kunde cykla kändes det som att jag inte kunde åka alls. Som om drömmen hade ett villkor: att den skulle genomföras på ett visst sätt. Annars var det bättre att låta bli.
Under 2025 började jag ändå fundera igen. Kanske kunde jag åka – inte som jag först tänkt, men ändå. Vid det laget hade Sarah flyttat till Italien. En del av min ursprungliga dröm var borta. Schweiz, lägenheten, takfönstret med utsikten som hon skickat åtskilliga bilder ifrån och som nästan hade blivit en dröm att få se. Allt detta kändes som att jag hade missat för att jag väntat sålänge.
Men viljan att mötas fanns kvar.
Jag bestämde mig för att pengarna från Konstrundan skulle gå till resan. I oktober åkte jag. Nervös. Osäker. För första gången utomlands själv.
När jag landade i Milano kände jag mig bortkommen. Språket, skyltarna, tempot. Sarah fanns med mig hela tiden via WhatsApp. När jag till slut klev av tåget i Sondrio och såg henne stå där kunde jag andas ut.
Några dagar senare berättade hon att vi skulle åka på utflykt. Hon berättade att vi skulle åka till Schweiz och hälsa på hennes mamma.
Under två dagar fick jag se bergen i Schweiz. Vandra. Äta matsäck, med utsikten jag drömt om. Se platserna jag hört om i så många år. På vägen tillbaka stannade vi i Pontresina – staden där hon bott. Hon visade mig takfönstret. Utsikten. Drömmen, om än från utsidan
På något sätt kändes det som att hon såg mig igen. Mina önskningar. Min tvekan. Mitt mod – även när det var skört.
“Mod är att ta steget, även när vägen ser annorlunda ut än planerat.”
Vänskap och Röda Bänken
Under alla dessa möten har jag sett hur vänskap och mod kan bygga broar där det annars finns avstånd. Mod behöver inte vara högljutt – ibland räcker ett steg, en blick eller ett ord. Att finnas där för varandra, att våga följa sin dröm även när vägen blir annorlunda än planerat, är det som förändrar oss.
Röda Bänken är en påminnelse om just detta. Den visar att man kan slå sig ner, möta någon, lyssna och öppna sitt hjärta. Även små steg, små samtal och små möten kan göra skillnad. Precis som när Sarah och jag tar steget tillsammans – på cykeln, i bergen eller över mållinjen – då vet man att man alltid kan nå varandra.
“We Can Always Reach Each Other.”