Under veckan möter jag många människor och tankar.
I slutet av veckan stannar jag upp och tar med mig ett av dessa möten på en promenad.
Det här är min reflektion – du är välkommen att läsa, eller bara sitta bredvid en stund.
En sak som tagit tid för mig att hitta tillbaka till efter att jag mått dåligt är motivationen. Det visar sig särskilt när jag ska göra något nytt, eller återuppta något jag tidigare älskat. Även om jag gjort det tusen gånger tidigare känns det som om allt börjar på noll.
Jag har alltid älskat att cykla, men när jag mådde sämre för några år sedan slutade jag. I omgångar har jag försökt komma igång igen, men motivationen har aldrig riktigt hållit.
För några månader sedan skrev jag till min tidigare PT. Jag behövde ett program för att komma igång på riktigt. När hon frågade vilket mål jag hade svarade jag ärligt:
”Jag har inget mål förutom att komma igång och träna regelbundet igen.”
Hennes svar kom som en överraskning:
”Jag kommer inte hjälpa dig förrän du har ett mål med din cykling.”
Det tog hårt – men på ett bra sätt. Jag visste ju att hon hade rätt. Dessutom hade jag försökt komma igång utan mål flera gånger utan att hålla i. Jag beslutade mig för att fundera under tiden jag var och hälsade på min vän Sarah i Italien och Schweiz. Jag skulle använda tiden där för att komma fram till ett mål. Tidigare har mina mål varit stora: cykelturer till Paris, mellan Sveriges Fontänhus – alltid med ett syfte. Men nu insåg jag att målet inte behöver vara så stort.
Efter lite funderande bestämde jag mig för något tryggt, något jag visste att jag kunde klara med träning. Mitt mål blev Vätternrundan. Jag har cyklat den 14 gånger tidigare – nu skulle det bli min 15:e.
Jag ville också väva in Röda Bänkens tanke i målet. Därför bestämde jag att cykla rundan själv, i egen takt, utan stress. Under rundan hoppas jag kunna hitta små möten med andra cyklister. Inte stora intervjuer – bara en kort stund bredvid någon, höra varför de cyklar och kanske ge lite stöd.
Jag tänker att många känner samma osäkerhet och vånda som jag, eller kanske cyklar för första gången och behöver ett litet peppande ord. Jag vet själv hur mycket det hjälpt när någon cyklat bredvid mig en liten bit. Små handlingar kan göra stor skillnad.
När målet var klart satte min PT ihop ett program. Jag började träna på trainern eftersom jag inte har någon vintercykel, och jag var nervös – skulle motivationen hålla?
Nu har jag tränat nästan två månader. Tre gånger i veckan: två intervallpass och ett långpass på två timmar. Att sitta på trainern så länge kräver något att fylla tiden med. Jag har därför poddar och musik som förgyller timmarna.
Varje pass påminner mig om hur viktigt det är med små steg. Att komma igång är inte alltid lätt. Motivation växer inte över en natt – den byggs, krona för krona, pass för pass.
Häromkvällen var jag nere och tog en bild på fyren i Vadstena. Den har nästan blivit lika viktig som min Ek för mig. En fyr står där för att hjälpa sjöfarare att hitta vägen, ge ljus och vägledning när det är mörkt eller svårt att se. För Sarah och mig är fyren dessutom en speciell plats – vi rundade den tillsammans när vi gjorde en triathlon för några år sedan. Den påminner mig om hur viktigt det är med riktning, stöd och sällskap, både på cykel och i livet.
Det är lite som Röda Bänken. Små möten, små handlingar – ibland märks de knappt, men varje liten insats räknas. Varje gång vi ser någon, uppmuntrar eller delar en stund med en annan människa, sätter vi in en krona på kontot. Och någon gång märks det – kanske när vi minst anar det.
Den här gången handlar det om cyklingen. Men jag vet att samma sak gäller i vardagen. Att bli sedd, att våga möta andra – det skapar kraft och mod att fortsätta.
Jättebra skrivet!
Tack! 🙂