Det finns en plats som jag återvänder till, om och om igen.
En plats som följt mig under många år.
Mitt ute på ett gärde står en ensam ek.
Den står precis intill E4:an mellan Mantorp och Linköping. Alla bilar som passerar där åker förbi den. På andra sidan gärdet ligger en allé. Det är ett träd som många har en relation till, även om de kanske inte alltid tänker på det. Man ser den. Man känner igen den. Den finns där.
För mig har den här platsen blivit något mer än bara ett träd vid en väg.
Det är en plats som ger mig styrka. Jag har åkt dit när jag behövt tänka, när jag varit glad, ledsen eller arg. När något hänt i livet och jag behövt landa en stund. Med åren har jag skapat en relation till just den där eken, och för några år sedan började jag kalla den för Min ek.
Min ek.
Varje gång jag varit där har jag tagit en bild. Bilder som senare blivit tavlor. Idag finns det tavlor från alla årstider. Jag har varit där när det varit smällkallt och täckt av rimfrost. Mitt i natten under en stjärnklar himmel. Vid fullmåne. I mörker och i ljus.
Varje besök har haft sitt eget syfte – men varje gång har det blivit ett möte.
Tavlorna har jag döpt till Ensam men stark. Det är precis det jag förknippar eken med. Den står där helt ensam, men är stark nog att överleva.
Ensam men stark.
Jag tror egentligen inte på att ensam är stark i alla lägen. Men jag tror att det ibland krävs att man litar på sin egen förmåga och sin egen styrka för att kunna ta de beslut som behövs för att komma vidare.
Ibland måste man lita på sin egen styrka för att kunna ta nästa steg.
För ett tag sedan skickade jag in tre bilder till utställningen 100 bilder i Stockholm. Alla tre kom med, vilket i sig kändes stort. Förra helgen var det sista helgen för utställningen – och prisutdelning. Jag hade inga förväntningar alls.
Jag trodde inte att jag skulle få något pris.
Men jag fick där veta att jag tilldelats ett pris för en av bilderna. Bilden var just en av mina ekar – “Ensam men stark – under stjärnorna”.
Att just den bilden fick ett pris kändes både stort och oväntat.
Jag är stolt och tacksam. Inte bara för själva utmärkelsen, utan för det bilden bär för mig.
Hur mörkt det än är, så tror jag att det finns något ljus någonstans.
Något att hålla fast vid. Något som går att sträcka sig efter.
Ibland är det de stillsamma motiven – och de platser vi återvänder till – som bär oss allra mest.