Jag var ute och gick en sväng i skogen igår när jag gick där tittade jag mig omkring. Överallt var det mossa, mossiga stenar, mossig mark, en stillhet som nästan kändes som att tiden stod lite still.
Lite längre fram såg jag en stor sten, och vid den stod en bänk. Den var lite trasig, lite sned, som om den hade stått där länge utan att någon riktigt tagit hand om den.
När jag sedan kom ut på vägen igen, där den slingrade sig fram genom skogen, kunde jag inte släppa tanken på all mossa jag sett.
Då kom jag att tänka på ett kort jag gjorde för länge sedan. Det var en bild på en stubbe, helt täckt av mossa, och jag skrev orden: “Låt det inte växa mossa på dina drömmar.”
Och plötsligt landade den tanken i något som hänt tidigare i veckan.
Min son har haft en bil stående hemma hos oss länge, en Citroën Berlingo – en sån där bil som många bygger om till en liten campervan. Den gick inte igenom besiktningen, men det var egentligen inga jättestora fel. Ändå blev den stående, dag efter dag, tills han till slut köpte en annan bil istället.
Och där någonstans började en liten dröm växa fram hos mig. Tänk om jag skulle bygga om den där bilen till en enkel övernattningsbil. Inget stort eller avancerat, bara något som gjorde att jag kunde ta med cykeln, åka iväg en sväng, cykla och sedan sova i bilen någon natt. En känsla av frihet, av att komma iväg lite.
Men jag gjorde inget av det. Jag berättade inte ens för min son om mina tankar. Bilen stod ju ändå bara där, tänkte jag. Samtidigt kunde jag inte riktigt släppa drömmen. Den fanns kvar, lite i bakgrunden, som något som kanske skulle bli av en dag.
Häromdagen sa min fru: “Nu har Harald lagt ut Beggan till försäljning.” Vi kallade bilen för Beggan. Jag blev lite förvånad, den hade ju bara stått där så länge. Men någon dag senare, när jag kom hem från jobbet, stod det tre killar på gården. De hade köpt bilen och höll på att lasta upp den på en trailer.
Och där, i det ögonblicket, insåg jag något som träffade mig rakt i magen. Min dröm försvann. Inte för att den var omöjlig eller för stor, utan för att jag inte hade hållit den levande. Jag hade inte sagt något, inte tagit något steg, inte ens gett den en chans.
Jag hade låtit det växa mossa på den.
Kanske är det så med många av våra drömmar. De börjar som små tankar, något som känns fint, möjligt, kanske till och med viktigt. Men om vi inte ger dem lite syre, lite mod, lite handling – så blir de kvar där, stilla. Och till slut försvinner de, nästan obemärkt.
Så jag vill skicka med den tanken till dig idag: Låt det inte växa mossa på dina drömmar.