Du & Jag
Ibland fortsätter människor att gå bredvid oss.
Även när de inte längre syns.
Den här bilden påminner mig om en sådan vän. ❤️
Ibland tar man ett beslut som känns större än man själv.
Ett beslut som skrämmer lite – men som samtidigt känns viktigt på ett sätt som är svårt att förklara.
Det här är berättelsen om ett sådant beslut.
En berättelse om vänskap, sorg och om hur några mil på en cykel kan förändra mer än man först förstår.
13 juni 2008 – 13 juni 2018.
Tio år.
Det var en dag som skulle bli stor för mig. En dag som skulle markera att jag kommit tio år längre på min resa efter att ha kört mig själv i botten. Från början trodde jag nog inte att min sjukskrivning skulle bli så lång. Men det visade sig finnas mer att bearbeta än jag först förstått.
Det tog tid.
Tid att komma tillbaka.
Tid att våga gå framåt igen.
Den 13 juni 2018 skulle bli en dag värd att fira.
Men firandet kom av sig.
Dagen innan fick jag följa min vän Mårten till hans sista vila.
Mårten var en av de människor som stod kvar när livet var som svårast. Under min sjukskrivning visade han sig vara en vän som verkligen fanns där. En sådan vän man bär med sig länge.
Dagarn efter att han gått bort satt jag hemma och bläddrade på Facebook. Och jag minns att jag tänkte på något märkligt – Mårten levde ju inte på Facebook.
Han levde i verkligheten.
I hans sista dagar hade vi pratat en del om min cykling. Efter varje cykelrunda åkte jag ner till Mårten för att kolla av hur det var. På något sätt hjälpte mig också, då jag tyckte det var svårt att åka dit. Cyklingen blev vårt gemensamma samtalsämne.
När jag satt där och scrollade dök plötsligt ett inlägg upp.
Ett inlägg om att cykla genom Sverige med Aron Andersson och samla in pengar till Barncancerfonden.
Från Treriksröset i norr – där fjällen finns.
Till Smygehuk i söder – där havet möter land.
När jag läste det slog en tanke mig direkt.
Det kunde inte bli mer Mårten än så.
Han älskade fjällen, bergen och vandringarna.
Och han älskade också havet och livet på vattnet i sin båt.
Där och då bestämde jag mig.
Jag kan cykla.
Jag har starka ben.
Och de ska få hjälpa till att bekämpa den sjukdom som tog min vän ifrån oss.
Jag ska vara ärlig – jag var rädd.
Jag hade aldrig cyklat så långt tidigare. Tanken på att cykla så långt kändes nästan övermäktig.
Men samtidigt kände jag något annat.
Jag skulle inte cykla ensam.
Det var Du & Jag.
Så jag satte mig på cykeln och började trampa. Mil efter mil.
Tillsammans med Aron Andersson och alla andra i teamet cyklade vi mil efter mil.
När vi till slut nådde Smygehuk hade jag cyklat längre än jag någonsin gjort tidigare. Jag var trött, men också fylld av en känsla jag inte riktigt känt förut.
Stolthet
Men också något mer.
Jag insåg att det fanns så många människor att kämpa för. Så många familjer som påverkas av cancer. Och jag kände att jag ville fortsätta bidra på något sätt.
De följande åren cyklade jag därför med Team Rynkeby hela vägen till Paris – också det för Barncancerfonden.
Mil efter mil på vägarna genom Europa.
Men under de där resorna började en ny tanke växa fram hos mig.
Jag bar själv på erfarenheter från livet som jag visste att många andra också delar. Erfarenheter av att ibland kämpa sig tillbaka när livet varit tungt.
Och någonstans längs vägen började jag känna att jag också ville använda cyklingen för något som låg närmare min egen resa.
Under min sista resa med Team Rynkeby träffade jag en vän som arbetade på ett Fontänhus. När vi började prata upptäckte vi något spännande.
Vi bar på samma idé.
Tänk om man skulle cykla mellan alla Sveriges Fontänhus.
Inte för att slå rekord.
Inte för att bevisa något.
Utan för att synliggöra psykisk hälsa och visa att återhämtning är möjlig.
Vi bestämde oss där och då.
Året efter genomförde vi resan tillsammans.
Sedan dess har cyklingen fått ett ännu djupare syfte för mig.
Den har blivit ett sätt att prata om psykisk hälsa och att visa att vi kan ta oss vidare – även när vägen varit svår.
Allt började med ett beslut.
Ett beslut jag tog i sorg efter att ha förlorat en vän.
Men också ett beslut som påminde mig om något viktigt.
Vi behöver inte gå – eller cykla – ensamma genom livet.
Ibland räcker det att någon finns där bredvid oss.
Du & Jag.
En fråga till dig som läser
Har du någon gång varit med om att en händelse i livet fick dig att ta ett beslut du egentligen inte trodde att du skulle våga ta?
Ett beslut som senare visade sig bli början på något mycket större än du först förstod?
Jag är nyfiken på din berättelse.