För två år sedan flyttade vi ut på landet, sju kilometer utanför Vadstena. På tomten finns ett större hus och ett mindre uthus, som numera är ombyggt till en liten lägenhet med ett rum, ett sovloft och ett litet pentry.
Vid huset rinner en å, och över ån går en liten bro som leder över till gården vi hyr av. När vi flyttade ut ville vår minsta son, som fortfarande bor hemma, ha det lilla uthuset som sitt eget – en plats där han kunde ha något eget.
“Så fick det bli. Vår son fick sitt lilla hus, och jag fick en plats att drömma om.”
Min egen dröm för det lilla huset har länge varit att använda det till fotoverksamhet – en plats där jag kan arbeta med mina bilder i lugn och ro. Bredvid huset har vi pallkragar där min fru odlar grönsaker, och ett litet växthus. Jag har länge drömt om ett lite större växthus byggt av gamla fönster, och för ett tag sedan fick jag tag på massor av gamla fönster med spröjs. Till våren hoppas jag att drömmen blir verklighet.
“På tomten finns också rabatter med blommor – och mina röda bänkar som alltid står där och väntar.”
Men på senare tid har min tanke om huset förändrats. Jag skulle fortfarande vilja använda det till foto, men min längtan har blivit större för Röda Bänken. Under de två somrar vi bott här har jag bjudit in olika människor, både bekanta och helt främmande.
“Ofta har vi inte haft någon fast agenda – det är stunden tillsammans som ger samtalet.”
Ibland har vi pratat om psykisk ohälsa, ibland om helt andra intressen. Jag har gillat det mer och mer och vill kunna göra det året runt.
Min idé är att omvandla det lilla huset till en plats för Röda Bänken:
- bjuda in människor på fika
- visa upp mina tavlor
- skapa små stunder av möten och samtal
“Inte alltid öppet, utan mer sporadiskt – en liten plats där stunderna får växa fram.”
Då vår son fortfarande bor kvar har drömmen fått vänta – men förra helgen fick den liv igen. Jag var på en fotoutställning i Stockholm, i Åkersberga Konsthall, där jag deltog med några av mina bilder. På området fanns flera små röda hus – ett café, en liten butik som sålde keramik, och konsthallen.
“När jag satt där, åt lunch och fikade med min kusins fru, växte drömmen igen. Tänk om jag skulle kunna skapa något liknande hemma hos mig.”
Ett litet hus, en plats för människor att mötas, prata, fika och känna efter. Först måste vår son flytta ut – men när den dagen kommer känns det som att en ny resa väntar.
“Röda Bänken har alltid handlat om möten och små stunder. Nu drömmer jag om att ge den ett hem, mitt eget lilla hus på landet, där samtalen och stillheten kan leva året runt.”