Ibland går man och funderar på att göra olika saker. Det kan vara stora som små. Ofta kommer man fram till att det inte är läge just nu, och man letar efter orsaker som gör att det inte ska vara läge att testa just då.
Jag brukar säga till mig själv att ha allt förberett för det du vill genomföra. Beslutet att genomföra det kan du ta när du känner att det är rätt tid – kanske när motivationen kommer en dag. Så gjorde jag när jag skulle börja cykla igen. Kläderna låg framme till dagen därpå, allt var förberett. Ibland funkade det och ibland inte. Men något gjorde det med mig.
Ibland måste man ta fatt på chansen man får också. Jag bor som sagt på landet, och allt som ofta springer det olika djur i trädgården. För ett tag sedan ropade min fru: ”Nu står räven på andra sidan bron.” Jag sprang ner och tittade, och där stod den. Jag sprang upp efter kameran och när jag kom ner var den borta. Jag lämnade kameran på köksbänken och gick upp igen. Efter ett tag ropade min fru igen. Nu var den tillbaka! Jag sprang ner igen, tog kameran och hann få iväg tio bilder på snabbläget innan den sprang iväg. Men de räckte för att jag skulle få min bild.
Men ibland handlar det inte bara om att ha allt förberett – det handlar också om att våga ta steget när det verkligen gäller, att agera trots tvivel och rädsla. För mig var ett av de största stegen den 11 juni 2008 att gå till en samtalskontakt, även om jag inte trodde att det skulle hjälpa. Jag visste inte hur mycket det skulle komma att förändra mitt liv, men jag kände precis som när jag planerade mina cykelturer eller mina små projekt hemma: nu är det nu, väntar jag tills imorgon kanske ögonblicket är förlorat.
Jag hamnade hos en samtalskontakt som jag inte trodde kunde hjälpa mig. Vid den tiden var mitt självförtroende helt i botten. Jag trodde inget om mig själv och ville absolut inte dela med mig av mina tankar. Eftersom det var svårt att prata om mig själv blev mötena ganska tysta. Hon ställde frågor som jag oftast svarade ”Jag vet inte” på.
En dag frågade hon om jag hade en kamera. Först förstod jag inte varför, men jag hade en gammal kamera hemma och visste att jag kunde låna min mobil. Hon gav mig uppgiften att ta några bilder tills nästa gång – vad som helst, bara jag tog med dem. När jag visade bilderna började vi prata om dem, och jag förstod senare att det handlade om mig och mitt mående, även om samtalet handlade om bilderna.
Även om jag tagit om just denna bild vid ett senare tillfälle så var detta den första bilden som jag tog och som jag hade med mig till henne. Jag minns att vi pratade om vad den föreställde. Ett spår som delar upp sig i två olika vägar, jag fick leka med tanken om vad de olika vägarna kunde innebära.
Detta blev även den första bilden som jag skrev ut och som jag gjorde an tavla av. En tavla jag gav henne när jag avslutade vår kontakt flera år senare.
Tiden gick, och jag började upptäcka att jag gillade det här. Jag fick ut mina tankar genom bilderna. Fotograferandet blev mitt språk, mitt sätt att bearbeta känslor, mitt sätt att förstå mig själv. Efter ett tag köpte jag en egen kamera – en Nikon D90 som jag har kvar än idag även om jag inte använder den så mycket nu då jag har en nyare.
Idag, många år senare, ställer jag ut mina bilder och delar dem med andra. Men det är inte berömmelse eller prestation som är viktigast för mig. Det är tankar och känslor som bilderna bär, och mötena jag får när människor berättar vad de ser i mina bilder. På senare tid har jag även börjat att skriva små texter till mina bilder.
Det finns kvällar när ljuset ligger lågt över Vadstena, när himlen brinner och kylan biter i kinderna som om den vill påminna en om allt man överlevt. Där står fyren – inte för att styra, inte för att ropa, utan för att lysa tillräckligt. Vid stenkanten sitter järnringen, tyst och stadig, redo att hålla repet när händerna darrar och vinden varit för hård.
Alla som ger sig ut behöver ibland en plats att fästa vid. Ett ljus som inte dömer att man tappat kursen. En punkt som står kvar tills man orkar ge sig av igen. Och ibland är det just någon som står kvar som gör att man vågar ge sig ut igen
.
Fotograferandet har alltid varit mitt sätt att bearbeta och reflektera. Framöver vill jag även kombinera det med cyklingen – långa sträckor, nya upplevelser och bilder som fångar vägen tillbaka och framåt.
När och om det blir så får tiden utvisa.